Det var söndagseftermiddag. Stockflottarne rustade sig till uppbrott. Byns ungdom och äfven några äldre hade samlats på landsvägen vid viken nedanför Kohiseva för att åse affärden.
Viken var redan nästan fri från stockar, den nästn tomma slutbommen gled dragen af männen långsamt utför lugnvattnet. Några karlar gingo förut, lösgörande i vassen fastnade stockar, andra vandrade sysslolösa utmed stranden, ropande skämtsamma afskedsord till byfolket.
Vid vikens strand ligger en ensam stock med ena ändan i land och där bredvid en stake.
»Den tillhör Forsfararen», förklarade någon. »Han lär ännu ha något att uträtta i byn.»
Ett hjärta i hopen klappade oroligt.
»Nå, då få vi väl se honom på stocken ännu en gång — den är väl kvarlämnad för hans räkning?»
»Nuturligtvis. Skulle han gitta gå, som har sådana hästar. — Där kommer han för resten!»
Som en stormvind ilade ynglingen utför strandbrinken.
Där var en i hopen som bleknade. Hon såg på stegen hur saken hade aflupit. Hvad kan väl ha händt, då han kommer så där i vredesmod?
Ynglingen nalkades. Hans ansikte var blekt som lärft, hans läppar sammanknipna, och i ögonen syntes då och då en gnistrande glimt, ehuru han hela tiden blickade ut mot vattnet.
Han lyfte på hatten utan att se på någon, då han gick förbi folkhopen.
»Hvad har händt?» sporde människornas blickar, men ingen uttalade frågan.
— 120 —
