all världens forsar skölja min fot,
i dem min sorg jag dränker.»
Åhörarne blickade bestörta på hvarandra: han sjunger om sig själf!
Och ingen vardag ljus det var,
den dag jag föddes till världen;
en dyster höstdag började jag
den rastlösa vandringsfärden.»
»Min moder grät i sin blomstergård,
när hon bar mig under sitt hjärta.
På en eldröd blomma hon såg och såg —
den vållade henne smärta.»
Ynglingen var nu midt på viken och paddlade sakta framåt med det bleka ansiktet nedlutadt öfver vattnet. På stranden stodo alla i orörlig väntan.
»Den blomman lyste så röd på min väg,
till bröstet jag ville den sluta —
jag vet det väl — ur den blommans stam
blott sorgens rötter skjuta.»
»För den blommans skull från hus och hem
min egen fader jagar;
vid fönstret snyftade moder min:
nu börjas sorgens dagar!»
En flicka torkade en tår ur ögonvrån. Alla voro rörda.
— 122 —