»Hur kan du tala så?» sade han nästan skrämd. »Det är ju rena vanvettet.»
»Vanvettigt är det ju, men om du visste hur jag älskar dig! Säg blott ett enda ord, och jag lämnar far och mor och hem och allt och följer dig som en tiggerska från by till by.»
»Och du skulle inte blygas för människorna?»
»Blygas —? Hvad bryr jag mig om människorna, hvad veta de väl om kärleken!»
»Häggblomma, du!» sade Olof i det han böjde hennes hufvud bakåt och såg henne rakt in i ögonen: »skulle det vara vackert?»
»Nej, nej» — flickan lät sitt hufvud sjunka. »Men jag skulle vilja göra något för dig, uppoffra någonting för din skull.»
Hon teg ett ögonblick, men så lågade hennes blick ånyo: »Olof, nu vet jag hvad jag vill göra! Jag skall klippa af de vackraste lockarna i mitt hår, och så skall du låta göra dig ett minne af dem — jag vet att man brukar så. Och det skall du alltid bära — och minnas mig, ännu när du älskar någon annan!»
»O, du min älskade! Jag vet inte om jag skall glädjas eller gråta, när du talar så där! Men det är bara nu i vårnattens skymning. När det dagas, tänker du annorlunda.»
»Nej, aldrig, inte ens i grafven!»
»Och ändå är det så barnsligt. Måste du också få ett synligt tecken af mig, för att kunna minnas att du varit lycklig med mig?»
»Nej!»
»Är det då nödvändigt för mig?»
