»Alldeles så — skulle man blott senare ha gjort på samma sätt!»
»Men Maja fattade min hand och höll mig kvar. Och ännu i hennes dödsstund skulle jag sitta kvar, och hennes sista ord voro en önskan att Olof skulle bli en stor och duktig karl.»
Den unge mannen försjönk i tankar.
»Och nu är du stor och stark…?» sade aftonskymningen, liksom för att förmå honom att fortsätta.
»Ja, hvarför fick inte min syster lefva? Ack, om hon ännu vore kvar i lifvet!»
»Hvem vet, — kanske var det bättre för henne, att det är som det är.»
»Om hon vore i lifvet, så skulle hon nu vara i sin bästa ålder. Och hon skulle vara hos mig, vi skulle bo tillsammans och inte bry oss om andra. Vi skulle ha vårt eget hushåll, och hon skulle vara kamrat och syster för mig — och allt! Jag ser så tydligt hur hon skulle se ut. Hon skulle vara lång och smärt, och hon skulle ha ljust hår, blondt som vår hemtrakts lin, och lockarna skulle fritt bölja öfver hennes skuldror. Och hon skulle bära sitt hufvud högt — högmodig skulle hon inte vara — men stolt, ståtlig. Hennes ögon skulle lysa af eld och skälmskhet! Det skulle vara djupa, främmande världar speglande ögon, inför hvilka ingen skulle våga ens det minsta svek. Alldeles som mors, utom att i dem skulle bo mycket, mycket ungdomseld — nästan som i Kylli…»
»Så, så», skrattade skymningen, »jaså, sådan skulle alltså din syster nu vara! — nå, vidare!»
»Och hennes lynne — det skulle vara sällsamt. Själfsvåldigt, nästan öfvermodigt, ibland sådant om
