Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Tack, Lifstråd — nu förstår jag nog din afsikt», hviskade Olof med skälfvande röst, i det han kysste hennes heta händer. »Och hur vackert sade du det inte…»

»Förstod du verkligen allt?» sade flickan. »Det var inte slut ännu…»

»Var det inte ens ännu slut —?»

»Nej!»

Flickan lösgjorde sina händer, och liksom sammanfattande allt hvad hon hade berättat slog hon sina armar kring Olofs knän och såg honom bedjande in i ögonen:

»Gif mig det där märket!»

Det var som om en kall rysning genomilat Olof — och därpå en het, och så åter kalla och heta rysningar om hvarandra.

»Nej, nej, älskade! Fordra inte något sådant af mig — jag kan ju inte ens utföra det», ängslades han.

»Du kan hvad du vill — kärleken kan allt!»

»Men ändå, efter den där berättelsen…»

»Du sade ju själf att den var vacker —?»

»Ja, tanken i den är vacker — men jag sade ju också att den var hemsk — just det där ena stället du vet.»

»Ja, — just det allra vackraste… Kan du inte göra det?» bad hon med skälfvande läppar.

»Ack, ack», klagade Olof, och ångestsvetten pärlade på hans panna. »Jag skulle inte vilja neka dig någonting, men — då skulle jag aldrig få det där stället ur mitt sinne…»

»Jag hade nästan tänkt mig att det skulle så gå — du kan inte förstå mig, ty du är inte jag. Men

— 163 —