Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Hvad behagar ni? Sherry — madeira — porter? Jag dricker hälst sherry.»

»Alla tre!» utropade Olof.

»Det gör tjugu hårda», skrattade flickan, fick pengarna och försvann.

»Hvad skall det nu bli af?» Olof var i alla fall nöjd att rummet var snyggt, nästan fint möbleradt, och att flickan åtminstone kunde prata.

Flaskorna kommo in jämte glas.

»Skål!» Behagsjukt och förledande höjde flickan sitt glas.

De drucko — Olof för första gången i sitt lif. Det var som om all oro och bitterhet inom honom hade drunknat i vinets vågor.

»Är ni första gången i »Isakskyrkan» …?» skrattade flickan med en menande blinkning.

»Ja». Ordet fastnade honom i halsen. »Vill ni slå i litet mera?» tillade han hastigt.

»Mjuka tjänare!» Glasen klingade.

»Har ni cigarretter med er?»

De tände hvar sin cigarrett. Flickan lutade sig vårdslöst bakåt och slängde det ena benet öfver det andra, i det hon lät röken ringla upp i luften.

»Är det här inte en ypperlig inrättning?» sade hon skrattande. »Ett allmänt sanatorium — fastän kronan, den åsnan, inte har förstånd att ge oss fria rum. Alla komma ni hit sjuka, allvarliga och oroliga, och alla gå ni härifrån friska och nöjda. Inte sant?»

»Troligtvis…»

»Jo, det göra ni, ta mej fan! Så säkert! Och hur skulle ni kanske reda er utan oss! Förgås skulle ni, som fiskar på torra landet. Och ändå äro vi kantänka

— 175 —