Hon brast i gråt och sjönk ned med armarna på bordet, snyftande så att hela soffan darrade.
Olof kände en allt större beklämning. Han kände en svallning i hufvudet och han fick gråten i halsen, då han betraktade den gråtande flickan.
»Skall jag säga er, hvad för ett ställe det här är?» talade flickan vildt mellan snyftningarna. »Det är ett helvete, och i helvetet måste man oupphörligt fukta sin strupe — står det inte så i någon bok? Ack, ack, ack…»
Hon brast i ännu häftigare gråt.
Olof kände att det blef honom omöjligt att härda ut längre. Han kände lust att lugna och trösta flickan, men hans tunga var som fastklibbad vid gommen.
Men flickan sprang plötsligt upp och slog knytnäfven i bordet, så att glasen och flaskorna skrällde på brickan.
»Hvad i helvete gråter och lipar jag här — som om det skulle bli bättre därför!»
Hon grep porterflaskan, fyllde sitt glas och drack ur det i ett enda drag samt kastade glaset klingande mot väggen bredvid kakelugnen.
»Fy fan, hvad jag igen fick ledsamt!» sade hon stående midt i rummet. »Och då kan jag inte vara ensam. Vänta, så skall jag kalla in min kamrat, så blir det roligare. Hon är ännu yngre än jag — hon är först i lära här. Men en vacker flicka — vacker som en ängel. Blif bara inte kär i henne, ty då blir jag svartsjuk.»
»Nej , nej!» Olof ville förhindra henne, men flickan tassade redan i tamburen. Olof steg upp — hans hufvud bultade och benen buro honom knappast.
