Men sonen kunde icke svara.
»Vill du inte se mig i ögonen, Olof?» bad den gamla.
Och han som satt bredvid bädden slog upp sina stora, mörka ögon, hvilka afspeglade trötthet och stelnad ångest — han slog upp sina ögon, men lät dem snart åter sänkas.
Leendet försvann från den gamlas ansikte. Och länge och forskande betraktade hon sonens magra haka, hans infallna kinder, hans slappa ögonlock, den bleka pannan, håret, vikarna vid tinningarna — allt.
»Kanhända har det varit nödvändigt», sade hon efter en stund — icke till sonen, utan liksom talande med någon tredje … Och sedan han hade förslösat alla sina ägodelar, sade han: jag vill stå upp och…»
Rösten kväfdes och Olof märkte vid en hastig blick, hur den fårade hakan darrade af rörelse.
Då kände han den stelnande kyla, som dittills hållit honom uppe, plötsligt smälta bort — och han sjönk på knä bredvid bädden och dolde snyftande sitt ansikte i den sjukas täcke.
Det var som i kyrkan, då man hunnit det ögonblick, då hvar och en försjunker i enskild, stilla bön.
Den gamla kvinnan hvilade i sin bädd, och i hennes
ansikte bodde samma sorgsna mildhet, som redan bott
där i åratal, trots alla sjukdomens tärande angrepp.
Men i dag hade emellan mildhetens veck visat sig orons förposter, och öfver pannan smögo sig sakta ångestens glimmande förelöpare.
