Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i gråt. Modern läste hans svar i den grumlade blicken, som vördnadsfullt var fäst på henne.

»Jag är glad att allt nu är öfver». sade den gamla lättad. »Endast ett vill jag lägga till ert arf… min välsignelse!»

Öfver hennes anlete bredde sig samma stora mildhet, som i åratal hvilat öfver det — länge betraktade hon sina söner med en öm glans i blicken.

»Olof!» sade hon efter en stund, liksom för att väcka honom ur hans grubblerier. »Det tilldrog sig vid tiden för din födelse…»

Den äldre brodern såg förvånad på sin mor, ty han förstod ej hvarför modern skulle förklara det, som de redan längesen utan förklaring hade förstått.

Men Olof lyfte plötsligt sitt hufvud, som om han hade hört en stor, häpnadsväckande nyhet. Ty skälfningen i moderns röst sade honom hvad hon menade, och uttrycket i hennes ögon belyste i detta ögonblick allt, liksom då solen plötsligt belyser en mörk klyfta.

Och med vidgad, frågande blick såg Olof på sin mor, liksom väntande ett svar på sin tanke.

Modern nickade knappt märkbart:

»Det har jag ofta tänkt på under dessa senaste sorgeår.»

Olof kände det som om en mäktig storm plötsligt hade blåst omkull en tät, skymmande vildskog, så att han nu med en enda blick såg dess blottade hjärta — klyftorna, de mossiga tjärnarna och de dolda gungflypölarna.

»Ja, ja… hvem kan väl fatta allt det här», tillade hon nästan i Olofs öra. — »Men gå nu till era sysslor, jag är trött och vill vara ensam.»


— 198 —