nas bröst häfdes, deras ögon lyste och kindernas skrattgropar skälfde.
Min älskade är som ett lingonbär,
ett lingonbär, ett lingonbär,
mig ensam vill hon hålla kär,
och hålla kär, och hålla kär!
»Skola vi inte sluta upp med den här leken — det börjar bli alltför hett», föreslog någon. »Låt oss leka sista paret ut, så får man hvila litet emellan!»
»Bra, bra! Här är mitt par.»
Ringen upplöstes och med detsamma ställde man upp sista paret ut.
»Jaså, jag blef änkling! Låt gå då, snart är det här sorgetåget förbi. — Sista paret ut!»
Och de kilade af från båda sidorna, medan änklingen sprang i midten.
Platsen var som enkom skapad för denna lek: en jämn sluttning både framåt och åt sidorna.
Änklingen hade det hett om öronen, ty paren voro eniga. Redan på långt håll buktade de emot hvarandra.
»Håhå, änkling, öka på ångan!» skrattade åskådarna. Och änklingen ökade på farten, han störtade mot parets föreningspunkt, så att marken dånade, och kom fram i tid. Flickan svängde sig om, kastade af åt vänster, men tog för litet lof och blef fångad.
Så fortsattes leken med stigande ifver. Det var ett sådant allmänt godt lynne, att allting roade; hvarje litet ovanligare vändning, svängning eller språng emottogs med skallande glädje.
