satte sig ned på bänken och med armbågen stödd mot fönsterbrädet stirrade ut.
Olof slog sig ned på sidobänken, och han kände medlidande, då han såg den gamle så förkrossad.
Efter en stund inträdde Kyllikki åter, upprörd och rodnande och smög sig sakta fram till skåpet.
De unga växlade en hastig blick och sutto sedan och betraktade den gamle vid fönstret.
Tystnaden fortfor en stund. Slutligen vände sig gubben om. Hans drag voro upprörda, men öfver dem hvilade ett vördnadsvärdt, nästan högtidligt allvar, då han fäste sin blick på Olof.
»Då vi nu så här med våld nödgas bli släktingar», började han, »så önskar jag att vårt förhållande till hvarandra skall göras klart en gång för alla. I min släkt är det sed att säga sitt ord i sinom tid och ge en örfil på rätta stället, men sedan inte längre tugga om det som händt.»
»Det är en aktningsvärd sed», sade Olof, utan att egentligen veta hvad han skulle säga. »Ungefär samma sed har också min far.»
Åter blef det tyst en stund.
»Och då jag nu blir svärfar och du svärson, så ha vi väl ett och annat att tala om», fortsatte gubben med lugnare röst. »Jag skulle önska veta, huru du hädanefter ämnar ställa ditt lif. Ämnar du ännu som gift drifva omkring i världen?»
»Nej, det har jag redan upphört med. Jag har slagit mig ner i min hemtrakt, där jag som bäst uppför en stuga åt mig», svarade Olof.
»Hm, så, så. — Annars skulle vi, som sakerna nu stå, också ha haft en stuga färdig här. Ty, som du
