och en tjock silfverked öfver västen. Ögonen stirrade med en grumlig glans oafvändt på Olof.
»Jag skulle ha ett par ord att säga brudgummen — ifall han har tid att höra på?» sade mannen med tjock och hes röst, alltjämt behållande cigarren i munnen.
»Hvarför inte… det har jag ju nog… men jag känner er inte ens… ?» svarade Olof.
»Visst äro vi ju bekanta», ljöd det långsmed cigarren, och i den hesa rösten bubblade något giftigt och hemlighetsfullt — »mer än bekanta, fast vi inte lära ha blifvit föreställda för hvarandra.»
Mannen tog ett steg emot Olof.
»Du firar ditt bröllop i kväll och jag kom för att lyckönska dig. Dig, som har vändt upp och ned på så många flickhjärtan och gjort så många ynglingars sinnen svarta som sot, dig skulle det kanske göra godt att veta …»
»Hvad då —?» utropade Olof uppbrusande, liksom fordrande räkenskap.
Mannens glasaktiga ögon tycktes svälla ut, och ur pupillernas midt tycktes två glödheta nålspetsar tränga fram:
»Dig, som har haft hela världen i ditt våld, men ändå beröfvat så mången fattig hans enda lamm, dig skulle det kanske på denna afton göra godt att veta … att … att … tror du att du själf har lyckats få ett oskyldigt lamm!»
Och mannen såg Olofs ansikte mörkna, hans näsborrar vidgas och skälfva. Han såg brudgummen darra från topp till tå, liksom ett störtande träd, hvilken blott väntar det sista yxhugget. Mannen beslöt att hugga till med detsamma:
