så som jag ville det. Men så var det inte, käre Olof, jag kände mig nog redan då, ehuru ej så djupt som nu. O, hvad kärleken är djup och stark! I en dikt som jag har läst — du känner den nog — stå några ord, som säga allt: »Det är blott en sekund, när blixten slår, men evigt ärret i stammen står!» Så är det, det är intet att tillägga, det är som skrifvet med Guds eget finger. Och så måste det vara, annars vore ju kärleken ingenting.
Men det förstå icke alla, inte ens hälften. Människorna äro så underliga. De undra och fråga om allt möjligt… till exempel hvarför jag är så här ensam, alltid ensam. Men de kunna ju ej förstå att jag inte är ensam, inte alls ensam.
Men… ack Olof, om du visste allt hvad jag känt och lidit under detta år! Jag vet knappt om jag vågar berätta det. Men jag måste göra det, då jag just kommer till dig för att berätta allt och sedan känna det lättare. Jag har längtat så oerhördt efter dig att jag inte förstår huru jag orkat lefva så här länge! Olof, Olof, se inte så på mig, jag hviskar det blott sakta i ditt öra… Jag har plågats af onda tankar. Som om någon hade gått bakom mig och oupphörligt hviskat: ser du, där är en knif och den är din vän, tag den och tryck den mot ditt bröst, det känns som aftonvindens smekning mot ett upphettadt ansikte! Ser du inte: det är högvatten i floden! Och förbi brunnen vågade jag knappast gå, den såg så underligt dragande på mig med sitt svarta öga. Och jag skulle säkert ha gifvit efter, om inte du hade räddat mig. Då jag tänkte på huru du skulle känna det, då du fick höra om mitt slut, såg
— 252 —
