»Den må vara af gulltråd», sade någon skrattande, »men nu måste åtminstone vi, som bo längre bort, bryta upp.»
»Ingen oenighet; tillsammans gå vi, när vi gå. Me först måste vi ha en liten slutsväng!»
Vi ej hvarandra lämna,
och ingen kan oss skilja —
må markens stenar remna,
må skogens furor falla,
må svarta vågor svalla —
oss skiljer ingen åt!
»Men skiljas måste vi ändå, om också med gråt och tårar! Farväl, farväl!»
Man tryckte hvarandras händer till afsked.
Olof ämnade just närma sig flickhopen, men i detsamma mötte han en djup, öppen, blå blick — Skogsjungfrun! Blicken var lugn och klar som förr; men där var äfven något annat, som stack konom som en syl. Han kände sig skyldig och blef blek som ett lärft. Han kunde icke röra sig ur stället, han kände blott den blå blicken oafvändt riktad på sig.
Men så kunde han icke bli stående. Han höjde skyggt sin blick mot skogsjungfrun, men den gick litet på sidan om henne och mötte ett annat ögonpar. Äfven dessa sågo på honom — frågande, undrande, och ur dem flödade en sådan ström af klara, gnistrande strålar, att allt omkring honom försvann, och bloden strömmade brännande till hans kinder.
»God afton!» Han lyfte på hatten för flickorna och vände dem ryggen.
Ungdomen skingrades åt alla håll.
