Kyllikki. Han ämnar svara: »Säg hvad du vill, men håll tungan i styr när det gäller Kyllikki» — men i detsamma fortsätter kvinnan:
»Nå, hvad tjänar det till att sitta så här högtidliga! Jag har ju kommit hit för att träffa dig efter en så lång skilsmässa. Skola vi inte tala nu igen… om kärleken, möjligen kan också jag nu säga någonting om den saken.»
Då Olof såg det fräcka hånet i hennes uttryck, och hörde hennes korta, ihåliga skratt, var det som om äfven andra hälften af hans hjärta hade isats.
Men plötsligt försvinna både hånet och leendet från hennes ansikte.
»Fy fan ändå, hurudana ni äro — nu, när jag känner er!» utropar hon häftigt och stampar med foten. »Djur äro ni allesamman — skillnaden är blott att några ha horn och andra äro utan, och det förändrar inte saken mycket…»
»Jasså, du stirrar på mig? Bläng på bara! Af samma släkte är också du, fastän du måhända är så pass mycket mindre lurfvig, att jag gitter tala med dig… Hör på nu!» Hon springer upp och störtar fram till Olof. — »Jag föraktar er, jag hatar er, så många ni äro! Jag skulle vilja klösa ut ögonen på hela jorden, på dig allra först!»
Ett vildt hat lågar i hennes stora bruna ögon och hennes ansikte är så onaturligt förvridet, att Olof tycker sig stå inför en furie och icke inför en människa.
»Och er kärlek sedan!» hånler hon och kastar sig åter ned på soffan. »Jo, jo, den kan ni nog kvittra om dagen i ända — på den tonen blåsa ni, som i en järppipa, tills ni få oss så nära, att djuret
— 268 —
