«Goddag, välkommen!« ropade han jublande på långt håll.
«Goddag!« ljöd Kyllikkis mjuka, skälfvande röst under det strålande ögonparet.
«Gif hit, gif hit!« utropade Olof och sträckte ut armarna mot Kyllikki.
Leende räckte honom Kyllikki ett i ylletäcken inlindadt bylte.
Olofs händer darrade, då han kände det på sin arm.
«Hjälp henne ned från kärran nu, Antti! Och kom sedan tillbaka litet senare, jag ber er inte ens in… i den här brådskan«, sade Olof till skjutskarlen.
Karlen log, Kyllikki log.
Men Olof såg det inte, han skyndade redan mot stugan med sitt bylte. Men efter några steg stannade han dock och gläntade med ena handen litet på det öfversta täcket. Ett litet, rödaktigt ansikte med två klara ögon skymtade fram under omhöljet.
En sådan skälfning af glädje genomilade Olof, att han måste trycka byltet mot sitt bröst, annars hade han låtit det falla. Han täckte hastigt åter öfver det lilla ansiktet och skyndade nästan springande in.
Med strålande ögon betraktade Kyllikki hans förehafvanden. Då hon sedan efter honom steg in i stugan, stannade hon gladt öfverraskad vid dörren. Hon såg med en enda blick brasans vänliga hälsning, den lilla sängen, som hon ej haft en aning om, soffan där bredvid och kaffebrickan på bordet.
Men Olof stod lutad öfver sängen.
»Man får väl öppna det här?» frågade han, i det han hastigt lösgjorde säkerhetsnålarna.
