»Och vet du, hvad jag tänkte i dag, då jag gick och plöjde på åkern? jag önskade att du skulle vara en liten blomma, som jag skulle fästa på mitt bröst, så att jag alltjämt skulle få se på dig. Eller att du skulle vara ett äpple, som jag kunde bära i fickan, och som jag i hemlighet skulle ta fram — jag skulle tala till dig och leka med dig, och ingen skulle få veta något.»
»Hvad du talar vackert, Olof!
»Om hvem som helst skulle ha sagt det, så skulle jag ändå aldrig kunnat tro att kärleken skulle vara så här. Det är så underligt — vet du, jag skulle vilja…»
»Hvad skulle du vilja? Säg det!»
»Krama ihjäl dig — så här!»
»Ack, om jag skulle få dö så — nu, nu genast!»
»Nej, nej! Jag skulle vilja kväfva dig — med en enda, lång, oändlig kyss.»
Skymningen dallrade i stugan — det blef tyst.
Det var som om någon hade rört vid farstudörren, som om den hade knarrat.
Två hufvud lyftes upp från dynan, två hjärtan upphörde att slå.
Och åter, på nytt, tydligare — som om dörren hade skjutits upp.
Ynglingen satte sig upp, flickan grep förfärad hans hand.
Och nu, alldeles tydligt — steg, som närmade sig. Tunga, dröjande steg, liksom den kommande skulle ha varit uttröttad, eller tvekat om att gå framåt eller vända om.
— 26 —
