De hade nu hunnit fram till Kankaala ria.
Rigluggen blinkade med sitt svarta öga och stirrade förundrad på vandrarna. Ynglingen ryckte till och det började susa i hans öron.
»Hvilka äro de där?» frågade rigluggen. »Är det inte Koskelavärdinnan? Och hvad är den andra för en, han som går efter henne med hängande hufvud? Är det inte hennes son?»
»Jo visst, sonen är det!» grinade det breda logfönstret öfver hela väggens längd. Koskela-sonen går på friarfärder, hahaha! Och mor hans hämtar honom hem.»
»Hm», sade rigluggen. »Inte har den modern förr behöft söka hem sina söner från nattlopp.»
Olofs hufvud sjönk allt djupare.
Tungt gick den gamla kvinnan uppför Seppälä-backen.
»Hvarför gå de där midt i natten, modern och sonen?» knarrade Seppälä brunnsämbare i sin järnkedja. Har sonen gjort något ondt —?»
Ynglingen kände vägen svikta under fötterna.
Vid hemgrinden kom Musti emot dem, vänslades och viftade glatt på svansen. Men plötsligt tryckte den sig orörlig ned i gräset:
»Hvarför är matmor så sorgsen? Och hvar har du varit — om natten?»
Olof vände bort hufvudet och gick förbi på tå.
De hade hunnit fram till trappan.
»Hvad nu?» surrade vindsnurran på gärdsgårdsstören. Olof hade en gång själf förfärdigat den — den var ett minne från gossåren. Och den sade intet annat, surrade blott en gång till: »hvad nu?»
