Står det så till?» hördes slutligen faderns flämtande röst.
»Ja!» svarade den andre vid dörren, darrande af sinnesrörelse, men alltjämt hotfull.
Fadern kastade kvasten i ungsvrån, tog ett steg tillbaka och satte sig tungt ned på bänken.
»Om du har en droppe af mitt blod», yttrade fadern efter en stund, »så vet du också hvad det här har att betyda.»
»Jag vet det!» blef svaret. »Jag skall genast begifva mig af!»
Modern vred ängsligt sina sammanprässade händer, tog ett steg framåt och öppnade munnen, men mötte i detsamma de bådas blickar och stelnade bort i samma ställning — en ofullbordad afsikts stumma tankstreck.
Och vägguret lät åter höra sin stämma.
»Jag hade ämnat göra något af dig», talade den gamle med iskall röst. »Men det dugde inte för dig att bli herre eller boklärd, fast du nog skulle ha haft hufvud till det. Du skulle kantänka bli bonde, och så slängde du efter ett par år böckerna i vrån. Men också bonden har sina böcker, och de böckerna tycks du nu lämna — i en pigslinkas sänghalm!»
Ynglingen rätade upp sig och ur hans öga slog en flammande gnista.
»Lämna det osagdt!» ropade fadern. »Det är bäst så!»
Så steg han upp, stod ett ögonblick och tänkte efter och gick in genom den öppna kammardörren. Han öppnade skåpet och tog någonting därifrån.
»Inte drifves Koskela-sonen ut på tiggarstråt!» sade han stolt, räckande det han tagit åt sonen.
— 34 —
