»Nedåt, karlar, nedåt!» ljöd förmannens röst. Pass på att taga emot honom, om han drifves till stranden — fort ut med båten!
Dunkla skuggor sprungo nedåt strömmen…
»Han är uppe igen!» ropade plötsligt en röst på andra stranden. Alla stannade.
Och den djärfve flottaren var verkligen uppe igen och hoppade lätt som en sädesärla på de vildt framilande timmerstockarna, hvilka tycktes tumla om hvarandra, höjande och sänkande sig som kramporna i en väfstol. Så stannade han i den forsvane flottarens säkra ställning på en stock och styrde med höjd stake och vigt balanserande öfverkropp utför forsen.
»Se, det är en karl, det!»
»Ja, det är han. Han har bättre ögon i fötterna än mången annan i hufvudet.»
Det vimlade svart af karlar kring ynglingen, då han steg i land.
»Hur gick det till? Hur redde du dig?»
»Det var ingen nöd på färde, det var bara barken som lossnade under min fot, men stockarna höllo ihop då ännu. Jag kom ju genast upp igen, och slutet af färden belönade mig för början», yttrade ynglingen leende.
»Ett karlatag!» sade förmannen. »Men jag skulle ändå inte unna dig en likadan skjuts till. Du kan nu gå till hvila för resten af natten — och gärna dagen med!»
»Tack! svarade ynglingen, såg hemlighetsfullt leende på sin klocka och kastade staken ifrån sig i gräset.
