Då småler ynglingen och smyger på tå fram till flickan — åskådarinnan finner det allt lustigare och hon skulle vilja tillropa flickan ett varnande ord.
Tvenne händer sträckas ut och läggas bakifrån försiktigt öfver flickans ögon.
»Fy!» skriker flickan till. »Hvem är det som far fram så där?» Så skriker hon och vänder sig hastigt om och ser ynglingen framför sig.
»God afton!» säger ynglingen och lyfter leende på hatten. Och hon — åskådarinnan — ser hur flickan rodnar utan att kunna svara.
»Jag lär väl nog ha gjort en dumhet!» yttrar ynglingen. »Det var inte illa menadt!»
»Nej, nej, det gör ingenting; jag blef bara litet skrämd!»
»Och du är inte mera ledsen på mig…?» frågar ynglingen.
»Ingalunda — för ett skämt.»
»Så tycker jag också. Jag tyckte genast, då jag såg dig, att vi voro som gamla bekanta — jag kom bara inte ihåg ditt namn och stannade för att fråga dig om det.»
Hvad den där ynglingens leende är vackert och välbekant! tänker hon — hon, som ser på.
»Mörköga kallas jag», svarar flickan blygt, »men…»
»Säg inte mera!» afbryter ynglingen. »Mörköga heter du, mera vill jag inte veta!
Det måste vara ett ganska träffande namn, då den där ynglingen tycker så om det, tänker hon — åskådarinnan.
»Och ni…?» frågar flickan.
