»Hur vet du — nej, nej, du vet ingenting, du bara pratar dumheter!»
»Tyst nu, spåmannen talar! Och nu spår jag dig. — Men hvad ser jag! Det skulle jag aldrig ha trott…»
»Hvad, hvad ser du?» frågar flickan oroligt.
»Det vågar jag inte säga. jag säger bara att jag inte skulle ha trott det!»
»Det säger du, för att du inte har något att säga!»
»Skall jag säga det då?» frågar ynglingen och ser henne rakt in i ögonen.
»Säg det om du kan!»
»Men du får inte bli ond.» Hans röst sänktes till en hviskning: »Ser du det där! Han kommer — och redan i natt.»
»Hvilken han?» frågar flickan oroligt.
»Den som komma skall — han, som skall trycka din hand.»
»Du ljuger!» utropar flickan. »Aldrig skall han komma!»
»Tyst nu — jag kan ej säga annat än jag ser här», säger ynglingen. »Nog kommer han! Vid midnattstid skall han komma. Och han skall icke bedja och bönfalla som de andra, han knackar blott tre gånger på rutan, sakta, men bestämdt — därpå skall du känna att det är den rätte och ingen annan… Men nu måste jag gå. God natt, Mörköga!»
Ynglingen svänger sin hatt och skyndar nedför trappan.
Och hon — åskådarinnan — ser hur flickan står förvirrad kvar, hur hon sedan går fram till dörren och stödd mot dörrposten länge blickar efter ynglingen.
— 50 —
