Hennes hjärta bultade så att hela bädden tycktes skälfva.
»Och han ber icke och han bönfaller icke, som de andra…» Flickan reste sig långsamt upp och blef sittande på sängkanten, med händerna i famnen och fötterna nedhängande.
»Om han helst skulle knacka en gång till, så skulle man kunna uppskjuta afgörandet och tänka efter litet ännu…»
Den mörka skuggan rörde sig icke, bloddroppen och balsaminen stodo utan att blinka.
Flickan gled ljudlöst ned på golfvet och tog ett par tvekande steg. Skuggan rörde sig, flickan skälfde och fattade häftigt i sängstolpen.
I samma ögonblick stod skuggan åter orörlig. Den stod där liksom fordrande räkenskap af henne.
Flickan sänkte sin blick mot golfvet och började gå fram mot dörren — långsamt och.trefvande, liksom om hjärtat varit villigt, men fötterna spjärnat emot. Hon kände att skuggan gick rundtom hörnet och hörde att den nu nalkades dörren. Hennes hjärta slog så att hon fruktade att det skulle brista — och handen omslöt feberaktigt dörrhaken.
Slutligen höjdes haken, långsamt, ljudlöst, och flickan störtade till knuten bredvid ugnen, där hon blef stående med ansiktet gömdt i händerna.
Dörren öppnades, slöts igen och haken trycktes fast.
»Hvar är du, Mörköga, min vän — står du i ugnsvrån?»
Ynglingen gick fram till henne och fattade båda hennes händer.
— 52 —
