»Hvad nu —?» sade ynglingen förskräckt och stödde sitt hufvud på armbågen. »Hvad är det åt dig, Mörköga?» Han tryckte henne varmt intill sig. »Hvarför slår du ned din blick?»
Tårpärlorna darrade — och föllo tungt ned i bädden.
Flickan vände sig om och gömde ansiktet i dynan.
»Ack Mörköga, du min älskade!» hviskade ynglingen; och han kände en brinnande åstundan att tala tröstande ord till henne.
Flickans blottade skuldror började skälfva och bröstet häfdes tungt af återhållna snyftningar.
Det var som om ett kallt järn gått igenom ynglingens själ, som om han nyss sväfvat i blåa rymder, men nu med krossade vingar hade störtat ned bland skarpa stenar och omkring sig hört gråtande och klagande röster.
Ynglingen sjönk tungt ned på bädden och gömde sitt ansikte bland de svarta lockarna.
Två människobarn med skälfvande skuldror och tårdränkta ansikten — Tunga suckar uppfyllde rummet.
Lyckans fe smög sig ljudlöst till dörren.
Solen vände sig bort och dolde sitt fördunklade öga.
Det är sorgen!» hviskade bloddroppen och en röd tår föll ned på fönsterbrädet.
Dock — under sorgens mörka dok skymtade en varm rodnad, den stora, gemensamma hemligheten. Det var som om deras ögon hade öppnats, som om de först nu genom tårar hade sett hvarandra rätt —
