7. RÖNNEBÄR.
»Vet du, hvarför jag gifvit dig namnet Rönnebär?» frågade ynglingen, hållande den unga flickans hand sluten i sin.
»Säkerligen därför att jag rodnade så förfärligt, när du första gången talade till mig», svarade flickan blygt.
»Nej, nej! Kan du inte gissa bättre?»
»Det kan jag inte, jag har aldrig kommit att tänka på det. Jag har bara tyckt att det varit ett vackert namn — och har varit glad öfver det.»
»Skulle jag väl ha gifvit dig ett fult namn?» smålog ynglingen. »Men under det namnet ligger mycket, om du bara kunde förstå mig.»
»Kanske förstår jag dig», sade flickan och gaf honom en tillitsfull blick.
»Nej, du förstår mig inte fullkomligt — och det behöfs inte heller. Men det hufvudsakliga skall du nog förstå… Ser du, den sista våren var så öfver sig härlig för mig, och jag var så lycklig öfver att lifvet var så skönt. Men så kommo sommaren och hösten, gräset började vissna och löfven blefvo gula, och jag blef sorgsen till mods.»
