»Nu förstår jag dig inte alls.»
»Du kan inte heller förstå mig — det var bara mina egna funderingar… Men jag gick inte förbi, och tack vare det har jag nu haft denna vackra höst.»
»Och jag också… », hviskade flickan.
»Ja, tack vare dig har jag fått se, att också hösten kan vara vacker, till och med vackrare än váren, ty hösten är svalare, lugnare och stillare. Och först då förstod jag hvad som gör lifvet vackert och hvad människan söker.»
Flickan hade glidit ned på marken framför honom och satt nu och såg på honom, med armarna stödda mot hans knän:
»Tala mera — om detsamma! Det är så vackert och jag förstår dig så bra, fastän jag inte själf kan tala!»
»Ja, det förstår du nog, och alla förstå, att det inte ges något annat skönt i lifvet än det, och att människan inte heller lefver för något annat. Utan det ha vi bara händerna och arbetet, maten och tänderna, men när det kommer, då förvandlas allt. Har du inte märkt hur man då blir alldeles förvandlad?»
»Jo, jo, det, har jag visst! Hur skulle jag inte ha märkt det?»
»Hur allvarliga ansikten lära sig att le och ögonen att tala, och hur man lär sig att förstå det språket. Och hur till och med rösten förändras och får en klang af silfver. Hur hela världen förklaras och blir skönare — och människan själf blir så outsägligt skön.»
»Just så — hvad du nu är vacker, Olof! Och allt detta är som en vacker dröm.»
»Och kommer du ihåg just den tiden, då du började hålla af mig?»
