»Ingenting annat än hälsningar», tillägger flickan brådskande.
»Nå, sådana kan jag ju föra fram, det är ju godt före!»
»Kan man lita på er?» säger flickan.
»Skulle jag tappa dem på vägen?» frågar jag
»Ja — eller drifva gäck med mig!»
»Hur skulle jag, gamla karlen, göra det?»
»Det litade jag också på», säger flickan. »Se här!»
Och sedan gaf hon mig det här.
»Riktigt så här handgripliga?» skrattar jag.
»Ja, ni öppnar det ju inte. För resten känner man nog hvad det innehåller.»
»Och ni ger ju honom det utan att någon ser det? Ni behöfver inte säga någonting.»
»Jag ämnade just säga att jag nog förstår mig på sådana saker… men då kilar hon i väg, så att flätan fladdrar.»
»Så att på det viset var det. Och nu skall jag gå — farväl!»
»Farväl! Och tack så mycket för — allt!»
Med paketet i handen sjönk ynglingen ned vid bordet. Han kände hvad det innehöll, men dröjde med att öppna det. Han tänkte blott på hur allt det där borta hade gått till; han såg allt tydligt för sig. Den klarögda, nästan barnsligt späda flickan satt i stugan, och den resande satt och åt ur sitt rödmålade matsäcksskrin. Och mannen talade om den första snön och det goda föret, och hur skogsarbetena nu hade börjat också i hans hemby. Där var nu också mera arbete än vanligt, så att kvartersmannen hade anskaffat ett biträde, en ung man vid namn Olof.
— 74 —
