Och så ge vi oss åter i väg.
Men då vi hunnit några famnar, vänder jag plötsligt om och säger! »Hör nu, Heikki! Nog borde ni nu hålla en liten afskedspredikan för fröken här… här ha vi ju vår kyrka.»
»Månntro man skulle våga det?» frågar Holo-Heikki.
»Det vågar man visst, jag tar det på mitt ansvar!» försäkrar jag. »Det är ju just ert allra bästa… och Antti hjälper till med mässan.»
»Gör det, gör det!» uppmuntra också de andra. »Hon har just kommit hit för att få se allt!»
Heikki klifver upp på en stor sten och Antti på en stubbe, och så börjar Heikki bräka på Käkelä-prästens kända mässa:
»Är här någon från Keituri i ky-yr-ka-an?»
»Här är nog jag, store och mäktige he-er-ree!» svarar Antti så att det genljuder långt i skogen.
Efter mässans slut börjar Heikki predika. Det är brottstycken ur »De sju bröderna», det är svenska och finska och zigenarsprák och all världens rotvälska, huller om huller, om hvartannat som en flödande varström. Karlarna skratta och du är nära att förgås af munterhet.
»Fröken ber tacka både prästen och klockaren», säger jag då predikan är slut. »Hon säger sig aldrig ha hört en så ypperlig predikan förr!»
»Nä, det kunde man gissa!» skratta karlarna. »Nog sköter Heikki sina åligganden ordentligt alltid.»
Karlarna svänga sina mössor till afsked och vi ge oss i väg.
