»Lidelsefull —?» frågade flickans öppna blick.
»Ja… det skulle ju ha kunnat inträffa. Jag är hetsig af naturen, men då jag ser på dig, svalnar och slocknar allt. Tro mig, då jag säger att du har varit som ett helande och lugnande läkemedel för en febersjuk. Och jag tror att du har botat mig alldeles och afgjort hela mitt framtida lif.
»Nu förstår jag dig inte alls. — Men har du verkligen varit lycklig?»
»Ja, ja, så outsägligt lycklig. Och jag har varit så glad öfver att känna mig så stark och behärskad. Ofta har jag tänkt att ingen kan ana hur stor skönhet och lycka kan bo i ett sådant litet, grått torp. Vet du hvad jag tror? Att i hvarje litet, grått torp bor en stilla, hemlig lycka, som ingen annan känner till.»
»Nej, inte i alla, Olof… i alla finns ej någon sådan som du!»
»Och inte som du! Naturligtvis inte en alldeles dylik lycka som vår, men ändå något liknande.»
Han drog flickan närmare intill sig, och de försjönko i en lång, lidelsefri kyss.
»Kunna alla kyssa som du?» hviskade flickan blygt, med en glans af ömhet i blicken.
»Troligen — jag vet inte.»
»Nej, nej, ingen i världen är som du! Ingen blickar som du, ingen talar som du, och ingen kan heller kyssa som du. Vet du hvad jag alltid tänker och ser på, när du kysser mig?»
»Nej, säg, säg det!» sade ynglingen ifrigt.
»Nej, jag kan ändå inte!»
»Skäms du för mig… du, Ögonfröjd? Berätta nu en gång något för mig, du också, inte sant?»
— 90 —
