»Och ändå skulle jag vilja veta det… pröfva hennes kärleks djup!»
»Förstår du då ej att det skulle vara rått, att det måste såra en sådan flicka?»
»Men det är ju bara en fråga… bara på lek!»
»På lek…? Kan man leka med sådana ting?»
Och önskningarna sjönko ned i de porlande bäckarna, men varma moln seglade öfver fästet.
Som vilda forsar sjödo de sällsamma
önskningarna.
»Kan väl kärleken såras… af en fråga, som just visar huru glödande jag själf älskar henne? Nej, jag uthärdar ej denna osäkerhet, jag måste söka befrielse och vinna klarhet:»
» . . . . . . . .» Och den andra stämman drunknade i de skummande vattnens brus.
Ynglingen tog flickans hand i sin och talade
vackert och varmt.
Öfver flickans klara panna drog ett mörkt moln — så mörkt, att ynglingen nästan ångrade sin fråga.
»Aldrig skulle jag ha trott att du skulle kunna tvifla på min kärlek och begära något sådant af mig», sade flickan, rörd nästan till tårar.
»Ack, ack, du min älskade!» tänkte ynglingen.
»Om du visste hur det är! Blott ett enda ord, och jag skall berätta dig allt, och vår lycka skall vara dubbel.»
Så tänkte han, men sade det ej — och kunde ej mera tänka på annat än den sälla stund, då han skulle säga henne att allt endast var en oskyldig pröfning.
— 92 —
