Den här sidan har korrekturlästs
Vid fjerde väkten.
Natt är och mörker. Stormen vräker den vilda sjö.
Skall då i kalla vågor hoppet för evigt dö?
Lärjungaskaran fåfängt styr »till den andra strand».
Röster ur dimman stiga: »dårar, det fins ej land!»
Vädret är mot dem ständigt. Fast de ha rott med magt,
Knappast en famn af vägen än de tillryggalagt.
»Dårar», igen det skallar, »trotset gör döf och blind,
Styren, som vädret bjuder, följen med tidens vind!»
Tacklet i blåsten hviner. Jullen som kastad boll
Faller och åter studsar upp utan återhåll.
Yttersta mörkret kommit. Märken ej duga mer,
Eller, om än de finnas, ögat ej mer dem ser.
