Den här sidan har korrekturlästs
168
När af törst jag smäktar
I den mörka natten,
För han mig ur ångest
Till de lugna vatten.
När om rätta stigen
Jag är mest förlägen,
Han mig vederqvicker
Och mig visar vägen.
Skulle än jag vandra
Genom mörka dalar,
Intet ondt jag fruktar,
Du mitt bröst hugsvalar.
Gud, din staf en tuktan,
Tröst och ledning är mig,
Och mitt hjerta känner:
Herre, Du är när mig.