204
Och den genius, hvilken parken vårdar —
Fanns en själ mer fri, mer skiftningsrik?
Än en gäst i diktens rosengårdar,
Än bland kulors regn i Viborgs vik!
Karuselln han ordnar, som bataljen,
Blommor plockar han vid kraterns rand,
Tar på blodig våg Svensksundsmedaljen,
Tar ett täflingspris ur smakens hand,
Vid Valkiala han lagern hemtar
Och i nöjets krets med Elis skämtar.
O min kung! Hvad domar än må dömas
Om din lefnads glans och flärd en gång,
Ej af skalden kan ditt lof förglömmas,
Du, som vårdade den svenska sång!
Full af åskmoln var den vilda tiden,
Se, på Seinens strand hvad blodig syn!
Men en glädjefest i gull och siden
Höll du djerft inunder svarta skyn.
Midt i qvalmet fick man vårluft andas,
Se, med blixtar fröjdraketer blandas!
