Den här sidan har korrekturlästs
206
O hur fin, hur gycklande hans stämma,
Klingar när han skämtar, när han ler!
Fel det vore ju att löjet hämma,
När, som han, »man mycket löjligt ser.»
Ljusets fiender, till skuggan dragen!
Ljusets vän är här med stråligt svärd,
Och de glada, lekande behagen
Följa hjelten på hans fria färd,
Segervagnen glimmar fram i dammet
Och från hjulen sprakar epigrammet.
Men när harmens blixtar börja blossa,
Hur förtärande det röda ljus!
Viggen går att skoningslöst förkrossa,
Fanatismen sjunker ned i grus,
Klo af örn får plötsligt näktergalen,
Juvenalisk skärpa sången tar,
När en narr, emedan han är galen,
Tror, förmäten, att han snille har.
D står Pythiern fram med blick af lejon
Och han svänger straffets Gorgoneion.
