Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
När vi hunnit fram till backen,
Ilar han i muntra hopp,
Locken fladdrande i nacken,
Att få hjelpa mig ditopp,
Bjuder armen att mig stöda;
Blicken, stolt som hos en kung,
Menar: »lättas bör din möda,
Du är gammal, jag är ung.»
Du har rätt. Jag kanske fölle
På min lefnads branta stig,
Om ej du mig uppehölle,
Barn, om jag ej egde dig.
Har vår vandring sträckt sig vida.
Blir den späde trött och varm,
Plär det dock ej länge lida
Förr’n han trånar till min arm.