Den här sidan har korrekturlästs
208
Mins de år, då han, af nöjen gäckad,
Åter lifvets höga allvar fann,
Fann, att högsta fröjd är obefläckad
Och sin barndoms Eden återvann!
Lika klar som förr hans stämma klingar,
Men mer ren, mer känslofull och skär,
Och melodiskt ljuf, han frigjord svingar
Upp från jordens svikande begär:
Himlens dagrar dragen genomskina,
Sedan Timon sett en gång Christina.
Enkla herdetjäll vid insjövågor,
Djupa skuggor i den stilla skog,
Dit, att svalka hjertats eld och lågor,
Som en sårad fogel hän han drog!
I ert hägn, i furulundens gömma,
Mätt af allt det pris, som blef hans del,
Fick han oskuldsfulla drömmar drömma,
Nya toner fick hans strängaspel.
Hör de smältande, de ömma slagen:
Nya Skapelsen står fram i dagen!
