Den här sidan har korrekturlästs
215
Fosterlandet stått i väntan. Denna dagens morgontimma
Bröt sig diktens sol sin bana genom länge lägrad dimma,
Och förr’n qvällen var till ända, forna formers välde flytt:
Si, det gamla är förgånget, allt skall varda ungt och nytt!
Stolt alexandrinen skrider, men ej mer i hofmanskläder,
Kommer ej med ambravindar, men i blåst och nordanväder,
Tills att sist den genombrytes, likt den smak, hvars barn den var,
Och i nya, djerfva rytmer sången brusar underbar.
Och vår höga hjeltemoder, som af sår sig mattad kände
Och med skölden söndersplittrad nyss ur striden återvände,
Tyckte af en ynglings lyra stillas en omätlig sorg
Och af sångens trolldom muras nu ett andligt Sveaborg.
