Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

218


Men stormen stillas, allt dess hot går under,
När fjerde tonen öfver strängen far.
Den trollar fram Olympias lagerlunder,
Kastalias källa, Delphis gudasvar,
En dikt, som tidehvarfvens mönster blifver,
En konst af fägring full och full af mått,
»En skog af gudastoder och oliver»,
Ett Joniskt haf i purpurfärg och blått,
Ett menskligt skönhetslif, af ljus förklaradt
Och hos Homer, hos Sofokles bevaradt.
 
Så enades de skilda vattendragen
I denna strida, fosterländska elf,
Som, silfverskummig, trädde fram i dagen
Med eget flöde och förblef sig sjelf,
Oändligt klar, men mycket djup tillika —
O, sällan klarhet enas vill med djup! —
Omkring dess stränder grönska lundar rika
Och malmuppfylda klippor stå på stup.
Kristalliskt ren, den utför hällen forsar
Och i sitt lopp hvar klok beräkning korsar.