239
Och höge skalder, sångens hvardagsgäster,
Stå, äfven de, som krigare och prester
Med svärd i hand, tonsur å korpsvart hår.
Cervantes blöder på Lepantos bölja,
Och Lope, som Armadan förr sågs följa,
Af rörelse till altargolfvet dignar,
När från hans vigda läppar messan går.
Så, nittonårig, under Albas fanor
Flög Calderon framåt på bragdens banor,
På Flanderns fält han följde ärans bud.
Vid fjerde Filips hof med stolta dramer
Han kavaljerer eldade och damer,
Men bytte, andaktsfull, vid altarringen
San Jagoriddarns mot kaplanens skrud.
Det var en tid, då konsten, trånfullt sinlig
Och lika trånfullt mystisk, öfversvinlig,
I djupa underfulla färger brann.
Velasquez’ bilder lifvet återgifva,
Men, svärmiskt skön, från månens halfva skifva
Murillos himlajungfru uppåt sväfvar,
Och dyster glöd det fanns hos Zurbaran.
