249
Af syndens sjukdom tärd, som själen sårar,
Med ruelsens och qvalets strida tårar
Står andakt, feberhet, mot korset böjd.
Af onaturlig glöd Eusebio brinner,
Men magisk frälsning genom korset finner,
Och Julia, synderskan, med armar slutna
Kring korset, sväfvar upp till himlens höjd.[1]
»En dröm är lifvet». Upp blott döden reglar
Den port, som andars magt tills dess förseglar,
Blott döden väcker oss ur drömmens blund.
Så låt oss drömma rent, att, när vi vakna,
Vi ej må ångra, liksom ej vi sakna!
I drömmen än Försynen huldt oss ledde
Och bröt vårt trots. Du spörje Sigismund![2]
Hell honom, hell den ädlaste af alla,
Hell Portugals infant, som stolt hörs kalla:
Framåt, framåt för Christus och Avis![3]
Han spränger fram, han fångas, han blir tagen,
Då glänser klart hans kristna mod i dagen:
Må han i kedjor gå, blott Ceuta räddas,
För högt det vore som hans frihets pris!
