Den här sidan har korrekturlästs
259
Och dock — med ens ej menskan når det höga,
Du måste samla som ett träget bi,
Du måste öfva både hand och öga,
Förr’n allt blef ljus och stilla harmoni.
Jag sökt på afstånd följa dina öden
Från tidig lager till den snara döden;
Dig gjorde Umbrien from,
Du vann i Florens formens rikedom,
Men majestät dig gaf det höga Rom.
Du hörde ej till svärmarhopen heller,
Som tror att himlen stormas kan så lätt,
Du tar i lifvet öfverallt modeller,
Hos anatomen tecknar af skelett.
Och dock — en dåre den, som tror förveten
Att du en slaf blott var af verkligheten:
En inre bild du bar
— Du sjelf det sagt — som tid ej skådat har
Men som du fånga sökt i färger qvar.
