Den här sidan har korrekturlästs
Var stilla!
Var stilla, hjerta, när hvart hopp du mister
På det, som jorden förr att hoppas gaf
Och hvarje stöd, som förr du egde, brister
Och hvarje ros, du älskat, faller af!
O vet, den djupa evigheten träder
Dig närmre då! En mor hon liknar blott,
Som hjelper barnet af med sina kläder
Och läser aftonbön, när dag förgått.
Hon lik en moder är, som tar helt sakta
Med stilla våld ur tårad älsklings hand
Hvar leksak bort, som han fått nyss betrakta
Och löser foten ur de snörda band.
Wirsén, Dikter.5
