78
Från hemmets rymd, från månget barndomsminne
Går makans väg till nya pligters kraf,
Och hopp som vemod fyller hennes sinne,
När färden ställes öfver fjerran haf.
I svenska skogar, ljuft till välkomst brusen,
Du svenska bölja, hennes välgång sjung!
I milda vindar, för den unga susen
Att svenska furstekronan ej är tung,
Och hvisken ömt också en gammal sägen
Om Sveriges skönsta sjö, om Vetterns våg,
Som med ett kungligt flöde styr sitt tåg
Och under jorden går den långa vägen
Till hennes hemlands klara Bodensjö,
Der hvita alper spegla evig snö:
Så hennes furste lydde hjertats maning
Och sökte, förd af unga drömmars aning,
Den brud i fjerran, som hans längtan sett,
Och Sveriges hopp och hennes hopp blef ett,
Och, främling fordom för den svenska jorden,
Furstinnan sjelf är nu en svenska vorden.
