som tyckes hafva efterträdt Willson som öns styresman, den 10 Juli lemnat ön. Guvernementets hus, baterier, gevär m. m. samt vestindiska kompaniets magasin hade återlemnats, men allt befunne sig i en förfärlig oordning och förvirring. Ingenting hade från engelsmännens sida gjorts för restitution af det, som under den engelska förvaltningen försämrats och tagit skada. Major Trolle klagar i ett bref, att engelsmännen farit fram som riktiga röfvare, kränkt kapitulationsvilkoren, anstält husvisitationer m. m. Ankarheim begär hos engelska generalbefälhafvaren öfver Vestindien, att till ön måtte sändas en för regleringen auktoriserad person[1]. Frukten af det tryck, som Sverige i denna sak utöfvade på England, blef ock att England nödgades i restitution betala 9000 pund[2].
År 1803 inrättades en särskild kassa för staden Gustavia, hvarur åtskilliga allmänna behof, hvilkas betäckande förr hvilat å svenska staten, skulle bestridas. Första uppslaget till inrättande af denna kassa hade gifvits i en instruktion af den 21⁄9 1802, som konseljen utfärdat för handelskomitén. Den 19⁄2 1803 blef hon verklighet. Då bestämdes följande: 1) en kassa för staden Gustavia inrättas, 2) de medel, som tillhöra denna kassa, komma att gemensamt disponeras af öns konselj och staden, 3) uppbörden, förvaltningen och redovisningen uppdragas åt tre personer, en från konseljen, en från stadens äldste och en från handelskomitén, 4) kassans medel bildas af a) 5 % afgift å de främlingar tillhöriga slafvar, som i kolonien försäljas, b) 21⁄2 % af köpeskillingen å alla fartyg, som å ön af främlingar afyttras, c) 5 % å alla lotterier och raffelspel å egendom, som i kolonien försäljes, d) afgift för hvarje sjöpass och naturalisationsbref, e) för köpmansbodar eller magasin, f) viss afgift af näringsidkare och handtverkare. Justitiarien
