26
för uppnåendet af detta syfte, enär han ej ännu fått del af kongl. majestäts vilja härutinnan, och dessutom fruktade, att engelsmännen skulle, förbittrade häröfver, blokera de franska öarne eller postera kryssare utanför Barthelemy. Men som öns handlande envist höllo fast vid sin begäran, menande att det dock vore bättre att hafva med en fiende att göra, hänsköt guvernören frågan till konseljen, ehuru hon var af politisk natur och således låg uteslutande under hans domvärjo. I konseljen utsågs justitiarien Bergstedt till ombud för att söka utverka den önskade neutraliteten. Bergstedt afreste ofördröjligen till Guadeloupe, men blef der hänvisad till Martinique. Denna ös guvernör gaf det svar, att han, ehuru han var för egen del böjd för en provisorisk neutralitetskonvention, likväl ansåg det för sin pligt att afslå densamma. Ankarheims enda hopp härefter är, som han sjelf säger, att franska befälhafvarnes vänliga tänkesätt skola lägga hinder i vägen för kaparnes roflystnad. Engelsmännens uppförande framträdde i en allt sorgligare dager. I början på 1807 lade sig en engelsk fregatt utanför öns hamn och tog alla dess fartyg, som voro på väg till S. Martin eller S. Eustache. Ankarheim lät då gifva honom några glatta lag, men detta hade endast väckt förvåning på fregatten såsom bevis på ytterlig djerfhet. Det enda, Ankarheim derefter kunnat göra, var att hos engelske befälhafvaren i Vestindien, amiral Cochrane, anföra besvär öfver den serie af fiendtligheter, hvarför engelsmännen gjort Barthelemy till ett föremål.
1808 tyckes förhållandet till engelsmännen hafva antagit en vänligare karakter[1]. Ett franskt öfverfall hade ön fått utstå den 12 November 1807. Cochrane ditsände derför till öns beskydd kapten Bowker med briggen Epersier. Bowker stannade visserligen blott i tio dagar i öns närhet, men efter någon tid anlände en annan engelsk brigg under kapten Hodge, som ock af amiral Cochrane
- ↑ Rapport af 18⁄5 1808.