handeln på dessa stora öar till sig. På S. Eustache funnes snart sagdt inga tullar. Det bästa, Barthelemy hade att lägga i vågskålen, var dess goda hamn, som isynnerhet under orkanmånaderna var af stort värde.
1815 var ock ett på remissor till Sverige bördigt år, ja, kolonins inkomster uppgingo till betydligt högre belopp än föregående års, men så voro ock utgifterna betydligt större.
Nu anlände ändtligen den så ofta begärda och länge väntade nya garnisonen[1] . Den bestod af ett detachement artillerister under anförande af kapten Lorich, och hela styrkan uppgick till 30 man. Stackelberg anser dock detta antal otillräckligt och önskar, att det måtte höjas till 60, som förr var föreslaget.
Åtskilliga ombyten af embetsmän skedde vid denna tidpunkt. Pastor Forsström, som en längre tid skött själavården bland svenskarne derute och tillika varit stadsingenieur, aflöstes af hofpredikanten Lönner. Justitiariesysslan var anförtrodd åt O. E. Bergius, och guvernementssekreterareposten åt L. Thenstedt. Äfven från slafmarknaden — slafveriet upphäfdes först 1847 på Barthelemy — anskaffade man ett slags tjensteman. Det inropades nämligen för 255 spanska daler en slaf, som skulle tjenstgöra som profoss och vattenhemtare för garnisonen[2].
Stackelbergs lynne var häftigt och uppbrusande[3], men så blef han ock oupphörligt retad af underordnade embetsmäns opposition. Nu kom han i ett ytterst spändt förhållande till garnisonsläkaren Leurén. Det gick slutligen så långt, att denne blef arresterad. Båda vände sig med sina klagomål till kongl. majestät, hvarvid guvernören särskildt betonade den anarkiska anda, som rådde bland öns embetsmän. Hans åtgärd att låta det komma till den ytterlighet, att Leurén insattes i arrest,
