tullarne voro högre än på närliggande öar, utan var fastmer att söka 1) deri att på Barthelemy ej fanns mer än en spekulativ köpman — Elbers — och 2) deri att kapitaler saknades, hvarför de amerikanska köpmännen, som misströstade om försäljning af sina laster och skälig vinst derå, ej vågade sända sina fartyg till Barthelemy. Om ej dessa förhållanden vore för handen, skulle handeln oaktadt den allmänna freden förete större lifaktighet. På 100 år torde knappast gynsammare period inträffa än den senast förflutna, då alla kolonier voro i engelsmännens händer, och engelsmännen lågo i krig med alla europeiska stater, som hade kolonier — utom Sverige — och äfven med Amerika. Att den svenska handeln på ön var så obetydlig, föreföll Rosensvärd egendomligt, då ju öns produkter behöfdes i Sverige, och många svenska varor borde hafva en strykande afgång på ön. Men detta vore svenskarnes eget fel. De förstode ej att välja lämpliga exportartiklar. Fartyg hade t. ex. anländt till ön, lastade med kakelugnar, eldgafflar, sängvärmare och dylikt. Dessutom hölle svenskarne sina varor i oerhördt pris.
Hofkanslern af Vetterstedt yttrar sig ungefär samtidigt i ett längre utlåtande öfver orsakerna till den i ögonen fallande minskning, hvari Barthelemys handel 1816 råkade. Dervid synes han böjd att gå en medelväg mellan Stackelbergs och Rosensvärds åsigter, i det han dels antager, att S. Eustache var på god väg att draga till sig den Barthelemy förr tillkommande byteshandeln mellan Amerika och engelska kolonierna, dels ock att Barthelemyboarnes brist på driftkapital och företagsamhet lade hämmande bojor på öns handel. Men som Barthelemys läge vore bättre, måste främlingarne lockas till S. Eustache genom lägre tullsatser. Det var derför nödvändigt att sönderrifva den slöja af hemlighetsfullhet, hvari holländarne visste insvepa dessa förhållanden, och moderera Barthelemys tullafgifter efter de på S. Eustache brukliga.
