76
till Sverige. Prestbefattningen i kolonin, som varit obesatt sedan 1824, uppdrogs nu åt domkyrkoadjunkten i Linköping C. A. Carlsson.
Här ligger gränsen mellan Barthelemys goda och onda år. De yttre förhållandena hade väl vexlat, och den med dessa förhållanden på det innerligaste sammanväxta handeln, som utgjorde lifsvilkoret för Barthelemy, hade understundom haft de största svårigheter att bekämpa, men kolonin hade i alla fall icke blott burit sig sjelf, utan äfven lemnat en betydlig afkastning, som kommit moderlandet till godo. Men nu var det förbi med den gyllene tiden för Barthelemy. England öppnade för beständigt sina kolonier för amerikanarne, och kolonin hade spelat ut sin roll som en förmedlare af handeln mellan Norra Amerika och de engelska kolonierna i Vestindien. Domen var härmed fälld öfver Barthelemys öde, och kolonin råkade in i en ohjelplig regress.
Med 1831 års början öppnades de engelska kolonierna i Vestindien å nyo för amerikanarne, och ett dråpslag var härmed gifvet åt Barthelemys transitohandel[1] . Tullinkomsterna, otvifvelaktigt den bästa mätaren på kolonins handel och rörelse, föllo med ens till 600 à 700 sp. daler i månaden, ja, för Mars 1832 gingo de blott till 380 sp. daler.
Främmande handlande, som mera tillfälligtvis för den goda förtjenstens skull nedslagit sina bopålar på ön, flyttade derifrån, och folkmängden, som 1830 utgjorde 4394 personer, nedgick 1831 till 4208 personer.
Placemajoren J. Haasum och justitiarien L. Morsing[2] stå fortfarande gemensamt i spetsen för Barthelemys angelägenheter, P. Ekholtz är guvernementssekreterare och domstolsnotarie, hvilken senare befattning 1831 öfvertages af den från Sverige utreste C. Ulrich, och C. L. Plagemann tullförvaltare och räkenskapsförare.
Öns milis utgjorde 397 man, fördelade på tvenne
