Sida:SOU 1938 45.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
28

vissa skäl kunna tala härför – icke böra ifrågakomma med hänsyn såväl till kostnaderna för det allmänna som till att därav följande olägenheter för många markägare icke skulle komma att stå i rimlig proportion till den nytta som vore att vinna. Det torde därför bli nödvändigt att genom uppräkning angiva de stränder vid insjöar och vattendrag, där den nya lagstiftningen skall tillämpas. Den undersökning, som kommittén verkställt, visar visserligen, att behovet av en reglering är mycket starkt beträffande många av dessa stränder, men utredningen har ej kunnat göras så fullständig, att det synts kommittén berättigat att enbart med ledning av densamma fastslå å vilka stränder den av kommittén föreslagna lagstiftningen skall vara tillämplig. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att det skall ankomma på Konungen att efter föregången undersökning av behovet i varje särskilt fall förordna om lagens tillämpning beträffande strand vid insjö eller rinnande vatten. Från denna allmänna regel synes dock undantag böra göras för de fyra inom tätbygder belägna och för sjötrafik lättillgängliga sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa sjöar intaga i många hänseenden en särställning. Behovet av en reglering av byggnadsverksamheten å större delen av deras stränder är också uppenbart. Särskilt påtagligt är detta beträffande Mälaren med alla dess öar. Enligt kommitténs mening bör därför den nya lagstiftningen göras direkt tillämplig beträffande dessa sjöars stränder på samma sätt som i fråga om saltsjöstränderna.

Ett spörsmål, som kräver noggrant övervägande, är frågan om avgränsningen av och bredden på det bälte längs stränderna, som skall vara underkastat reglering. Avgörande betydelse måste därvid tillmätas strändernas topografi, vegetation och beskaffenhet i övrigt. Stor hänsyn torde emellertid också böra tagas till arten av den reglering, som skall genomföras. Ju mindre omfattande och detaljerad regleringen är och ju mindre den inskränker markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom, desto mindre betänkligheter möter det att utsträcka dess giltighetsområde.

Våra stränder vid saltsjön erbjuda synnerligen växlande terräng- och vegetationsförhållanden. Vid större delen av Hallands och Skånes havskust möta vi huvudsakligen sandstränder av relativt flack slättlandstyp. Här och var när dock trädvegetationen fram till närheten av vattnet och på sina håll, t. ex. i sydöstra Skåne, är landskapet även i närheten av stranden relativt kuperat. den bohuslänska kusten med dess skärgård har kala, ibland ganska svårframkomliga klippstränder, avbrutna av i allmänhet. smala strimmor någorlunda slät mark. Bergspartier och hällar resa sig ofta till ganska stor höjd och äro synliga vida omkring. I Stockholms skärgård samt vid stora delar av Östersjöns fastlandskust är stranden oftast bergig och svårframkomlig liksom i Bohuslän, men i allmänhet skogbevuxen. På andra ställen har Östersjökusten huvudsakligen slättlandstyp, och odlad mark eller äng går ofta ned i omedelbar närhet av vattnet. Växlingen mellan olika landskapstyper är lika stor beträffande våra insjöar och vattendrag. I betraktande härav kunde ifrågasättas om man icke borde längs alla stränder, varom nu är fråga, draga