ersättning skall utgå, förbjuda markägare att för byggnadsändamål utnyttja så stora delar av egendomen, som det här ibland skulle kunna bli fråga om. Önskemålet att genomföra regleringen utan kompensationer synes alltså nödvändiggöra tillstånd för markägaren att bebygga så stor del av hans egendom inom strandzonen, att exploateringsmöjligheterna inom denna del samt den del av egendomen, som eventuellt finnes utanför strandzonen, bli likvärdiga med de exploateringsmöjligheter, som skulle funnits utan regleringen. Med ett annat uttryckssätt torde detta kunna formuleras så, att avgränsningen mellan mark som får bebyggas och annan mark skall avpassas så, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i uppenbart missförhållande till egendomens värde.
En bestämmelse av nu nämnd innebörd kommer givetvis att något minska regleringens effektivitet. Det blir icke alltid möjligt att hindra bebyggelse på så stora arealer, som kanske vore önskvärt. Detta torde dock inträffa i färre fall än man till en början är benägen att tro. Det är sällan möjligt för en markägare att för byggnadsändamål exploatera hela sin egendom i den meningen att den utnyttjas som byggnadsmark. Om marken närmast stranden är fri från bebyggelse och garantier finnas för att den så skall förbli i framtiden, blir det möjligt att sälja flera byggnadstomter längre bort från stranden och dessa. komma att stiga avsevärt i värde. Säkerligen kommer också friläggandet från bebyggelse av andra för trevnaden värdefulla platser inom strandzonen att medföra en stegring av tomtvärdet på närliggande mark. Av dessa skäl synes grundad anledning finnas till antagande att en på angivet sätt utformad reglering skall i stort sett tillfredsställande fylla sitt ändamål och att det alltså endast i undantagsfall skall bli nödvändigt att av hänsyn till enskilda intressen tillåta uppförande av byggnader å områden, som böra hållas fria från bebyggelse.
Den reglering av bebyggelsen, för vars grundprinciper nu redogjorts, förutsätter uppenbarligen ett förbud att inom strandzonen uppföra byggnader, innan det blivit i vederbörlig ordning fastställt vilka områden, som skola få bebyggas (byggnadsområden). Sedan så skett synes emellertid byggnadsverksamheten inom dessa områden icke behöva underkastas någon inskränkning utöver dem, som enligt eljest gällande bestämmelser må vara för viss ort föreskrivna. Fastställandet av byggnadsområden bör, då det ju här är fråga om en angelägenhet, som rör icke endast viss eller vissa kommuner, ankomma på statlig myndighet. Detta torde också vara lämpligt för vinnande av önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen. Vederbörlig hänsyn bör givetvis vid ärendenas behandling tagas till kommunernas berättigade önskemål, om sådana framställas. Fastställande av byggnadsområde bör ske, så snart markägaren gjort ansökan därom. Skälig anledning synes icke finnas att såsom i Danmark föreskriva någon tidsfrist inom vilken ansökan skall göras. Däremot torde det bli nödvändigt med en föreskrift, att fastställandet av byggnadsområden, utom i vissa undantagsfall, skall ske på en gång för all den fasta egendom inom strandzonen, som tillhör en och samma markägare. I annat
